• Det intressanta med blommorna, tycker Göran är färgen, poesin och mellanrummen. • Blå bilen. I miljö hämtad från Gråberget i Majorna.   En fascination för färgernas inneboende krafter präglar måleriet. Och det är en färgsprakande värld Göran Lantz delar med sig av. Ängar, himlar, hav och röda stugor "allt finns att hämta runt husknuten". Här i det öppna landskapet i Morlanda på Orust har han funnit sin livsluft. Här lever han och arbetar i nära samklang med naturen. Göran målar mycket i akvarell men inte enligt grundlagarna. Någon akvarellkurs har han aldrig gått, säger han. Redan som ung student valde han sina egna vägar och protesterade mot skolans traditionella färglära. Istället tog han intryck av filosofen Ludwig Wittgenstein. "Färg är psykologi och känslor. Därför finns det ingen självklar sanning om vad en färg symboliserar", förklarar Göran. Poesin och musiken har följt honom och han lyssnar gärna på jazz när han målar. Men inspiration är inget Göran går och väntar på. "Det är bara att sätta igång och jobba. Det lärde jag mig tidigt", säger Göran som alltid haft fasta arbetsrutiner. Syftet har aldrig varit att bli berömd eller tjäna stora pengar. "Jag målar för konstens skull. Konsten är viktig för framtiden och för freden. Det finns målningar från 1300-talet som talar än idag och det är likadant med poesin och musiken". Göran tror inte på att försöka skapa den ultimata målningen, utan bara på att göra bra grejer, som han uttrycker det. Förutom landskap arbetar han på teman med stilleben och blommor. "Just nu vill jag måla blommor. Det intressanta med blommorna är poesin, färgen och det som finns emellan dem. Konsten är ett språk och precis som i poesin är det viktiga inte det som syns, utan mellanrummen", förklarar Göran. Foto: David Hede, text: Heléne Bankell, från 2010 års programblad. Klädesholmen. Utanför Gretas ateljéfönster finns en hel värld av motiv. Det är det ljusa och mörka i tillvaron som intresserar Greta Sandahl, både på ett bokstavligt och bildligt plan. När hon ser tillbaka på sitt konstnärskap, inser hon att ljuset och mörkret alltid har följt henne. Med en storslagen utsikt över hamnen bor och arbetar hon längst ut på Klädesholmen. Röda och vita magasin, bryggor och båtar… Här finns många av de motiv Greta dagligen umgås med i ateljén. Hon arbetar med ljusets växlingar, speglingar och dunklet under bryggorna. Förhållandet mellan ytorna fascinerar henne. "Jag blir alltmer abstrakt i mitt målande, skalar bort och ser vad som är viktigt i motivet. Jag söker något i mina bilder, en helhet eller ett sammanhang. Bilden tar över och blir en egen verklighet. Det sker någon slags kommunikation mellan mig och bilden, förklarar hon." Lusten vaknade Härute är Greta född och uppvuxen, i ett samhälle där folk arbetade i fabrikerna. Att bli konstnär var inget Greta vågade tänka på. Påhejad av en kompis sökte hon till textillinjen på konstindustriskolan (HDK). "Konstigt nog, för slöjd var det värsta jag visste. Men idén jag hade om att väva kom så småningom av sig. Det kändes märkligt att vara tvingad att ha en färdig bild innan man ens börjat. På Trondheims Konstakademi upptäckte jag istället hur fantastiskt spännande måleriet var. Här kunde jag jobba på hela bilden och behövde inte veta från start vad det skulle bli." "Min gamla vävstol har jag faktiskt kvar nere i källaren, men där lär den nog stå", säger Greta och skrattar.   Ur förlusten föddes nya uttryck De senaste åren har hon lyckats försörja sig enbart på måleriet. Ändå måste hon avstå från mycket och att inte få fullt betalt för det hon gör är vardagsmat. Ibland har hon ifrågasatt sina val, men i slutänden ångrar hon inget. Friheten och konsten betyder mer. En riktig kris i livet var när sistfödde sonen dog i en plågsam sjukdom. Ett trauma som kom att förändra Gretas måleri. "Jag började måla utifrån bibliska ord och motiv som den lidande Kristus och jungfru Maria som ställföreträdare för alla sörjande mödrar. Än idag målar jag mig igenom alla svåra frågor." Måste förstöra ibland Nuförtiden njuter Greta av att kunna lägga upp sitt dagliga arbete efter eget behag. "Just nu arbetar jag på bilder utifrån skisser från en vandring jag gjorde i Spanien 2008. Jag målar i olja som jag gillar grovjobbet med. Ofta använder jag ett skikt av tempera över eller under. Processen börjar på duken och kan sedan pågå under ett års tid. Jag skrapar bort, målar över, vänder bilden upp och ned och ser på den i spegeln… Oftast jobbar jag parallellt på olika verk. På så sätt kan bilderna hänga till sig. Ibland förstör jag dem och bygger upp ur ruinerna", berättar hon. Jag målar bara frågor, inga svar Att under kort tid ta emot många besökare i ateljén är ganska arbetsamt, trots det är hon intresserad av de möten som uppstår under konstvandringen. "För de ovana betraktarna försöker jag visa något där jag kan ge en nyckel. Men jag har inga svar, jag målar bara frågor. Förhoppningen är att man ska se saker man inte visste. I konstnärskapet, i det eviga famlandet och sökandet upptäcker jag alltjämt nya saker om mig själv och tillvaron. Därför tycker jag målandet går att jämföra med livet i stort. Det är det som gör det så spännande att måla." Foto: David Hede, text: Heléne Bankell, från 2010 års programblad.   Messenger heter installationen där Camilla med hjälp av generator, batteri och bildprojektor monterade på en cykel trampar fram budskap i bild och text.   "Det finns mer utrymme för diskussion i konsten än i den politiska debatten. Konsten är ett sätt att kommunicera där jag känner mig trygg", säger Camilla Wu. Just nu intresserar hon sig för begreppet sanning. Med sitt performanceverk Messenger ställer hon frågan ”vad är kunskap?”. "Kunskap är något väldigt föränderligt. Ändå trycker man stora uppslagsverk i flera band som om de innehöll eviga sanningar. Mycket av det jag hittar i äldre uppslagsverk kan tolkas olika beroende på vilken tid man lever i", säger hon. Med verket Messenger skapar hon nya sanningar. Här ackompanjeras bilder av korta poetiska texter som bildats av omkastade textrader ur uppslagsverk. "Tanken är att ge en hint om att man faktiskt har rätt att förändra. Sanningar är aldrig konstanta", säger Camilla. Jobba med konst är som att forska. Att kommunicera med andra genom sin konst är väsentligt. Men mest spännande tycker hon själva arbetsprocessen är, som hon också ser som en stor lärandeprocess. "Man blir hela tiden tvungen att ifrågasätta sig själv och omvärdera saker i det konstnärliga undersökandet. Det gäller i arbetet med såväl samhällsfenomen som stilleben. Det är ett slags forskningsarbete att jobba med konst. Även i mitt arbete som konstpedagog får jag utlopp för mycket av detta."   Med ungdomskultur som arbetstema undersöker Camilla förhållandet mellan ungdom och vuxen. Akvarell, Försök att fånga min skugga. Akryl, Grodor.   Arbetet sker överallt – utom i verksta’n Många förvånas över hur hon hinner vara konstnär när hon samtidigt arbetar som pedagog, studerar och tar hand om sina tre barn. En del av förklaringen är Camillas ledord energi och struktur. Hon sover inte bort en hel dag och bilden av den slarviga konstnären är något hon helt enkelt inte lever upp till. Samtidigt, säger hon, pågår långa och tidskrävande processer inne i huvudet innan det föds något. På så sätt blir det alltid tid till konsten. "Jag som jobbar med frågor om livet och samhället hittar min inspiration i mötet med andra. Arbetet med ett verk sker överallt utom i min verkstad, här sammanställer jag det bara. Det kan se ut som jag jobbar 200 procent men allting sker samtidigt, vävs ihop och ger näring till vartannat." Tanken som drivkraft Sin mångfald av konstnärliga uttryckssätt förklarar Camilla med att hon alltid har varit nyfiken på nya saker. Dessutom är hon otålig och tröttnar om inte variationen finns."Jag kan inte ägna ett helt liv åt att bara måla. Jag väljer sätt att kommunicera beroende på vad jag vill säga. Med tanken som drivkraft i mitt konstnärskap kan jag inte binda mig vid ett material för då skulle tanken bli begränsad. Jag lade märke till att min performance med cykeln, Messenger, blev ett annorlunda möte med publiken. Den öppnade upp för engagemang och tolkningar på ett helt annat sätt än vad mina målningar gjort," berättar hon. Stor potential att påverka I sin roll som pedagog för ungdomar har Camilla kommit att fundera på hur samhället tvingar in alla i samma fålla. "Normen säger att man ska studera och bli någonting. Men man är redan någonting. Vem säger att det är lönearbetet som ska driva samhället i framtiden," säger hon. Sådana frågor växer ständigt i hennes arbete. Att konsten har stor potential att påverka är hon övertygad om. "Det finns krafter i samhället som påstår annat, men konsten har inte bara utsmyckningsvärde. Konsten förändrar saker och skeenden hela tiden. Det är ingen slump att diktaturer under alla tider förbjudit konsten som ifrågasätter gamla sanningar och skapar nya." Foto: David Hede, text: Heléne Bankell, från 2010 års programblad.   Hódie mihi, cras tibi. Idag mig, imorgon dig. Rósanna liknar denna serie huvuden vid The Universal Soldier, där vilken nationalitet som helst går att tolka in.   "Bungyjump är väl ingenting! Den verkliga kicken är rakubränning. Här jobbar du med alla fyra elementen och är med i hela skapandeprocessen", säger keramikern Rósanna Ingólfsdóttir Welding. Efter femton år som kursledare i ämnet, skriver hon nu en handbok i konsten att bygga sin egen rakuugn. "Jag lade ut ett erbjudande på min hemsida om en gratis beskrivning på hur man bygger en rakuugn. Gensvaret blev enormt från hela Norden. Det har inspirerat mig till att skriva boken", berättar Rosanna. Livet och konstnärskapet, säger hon, har starkt präglats av det våldsamma vulkanutbrott som 1973 förintade familjens hus på ön Vestmannaeyjar utanför Island. Att över en natt ryckas bort från sin uppväxtmiljö gav ohjälpligen nya perspektiv på tillvaron. Dessa har hon genom åren på olika vis förmedlat genom konsten. I Rósannas produktion finns reliefer, skulpturer och serier av bruksgods. Hon beskriver sig själv som experimentell, metodisk och fokuserad. Efter 25 år tycker hon fortfarande att keramiken är oändlig, det finns så många områden att utforska. Men form och färg är inte längre tillräckliga i sig. "Att dreja är roligt och vilsamt, men berättelsen saknas. Därför tog jag in måleriet och fotografiet", säger hon. Med en teknik som gör det möjligt att bränna in bilder i leran har hon hittat sitt eget uttryck. Den senaste tiden har hon tagit en paus i det konstnärliga arbetet och lagt fokus på att avsluta påbörjade projekt. Nu ser hon fram emot att ge ut sin bok och att börja använda ett särskilt färgsystem för stengods och raku som hon själv skapat. Trots allmänt tuffa tider för konsten ser Rósanna ljust på tillvaron och älskar det livet hon valt. "Jag har aldrig haft en fast anställning i hela mitt liv, ändå har jag jobbat som en slav. Det som gör mödan värd är rätten att kunna göra precis vad jag vill. Det skulle alla människor få uppleva", säger hon. Foto: David Hede, text: Heléne Bankell, från 2010 års programblad.   Betongskulpturer med former hämtade från naturen.   Kärleken till djur visade sig tidigt i Linda Mörner Fröjds liv. "Man kan säga att jag växte upp i en ladugård. Ända från att jag kunde gå höll jag till bland korna varje sommar. Korna var mina modeller under ungdomsåren", berättar Linda. Idag är det Lindas hästar Calypso och Fhamm samt hunden Ilja som lydigt agerar modeller. Ute bland vidsträckta fält och ängar vid skogarna utanför Uddevalla har hon valt ett liv i lugn och stillhet för sitt skapande. "Djuren och naturen har alltid varit den starka drivkraften i mitt konstnärliga kreerande. Jag målade ganska abstrakt med former från naturen innan jag plockade in djuren i måleriet. Natur, lugn och päls mellan fingrarna är förutsättningen för mitt välbefinnande", säger hon. Hitta det rätta uttrycket tar tid När Linda målar arbetar hon främst med tempera, som hon med tiden kommit bäst överens med. "Äggoljetempera har alla möjligheter, man kan måla i flera lager, skrapa och gå på bildytan", säger hon. I målningarna arbetar hon fram sammanhållna färgfält och kombinerar ihop dem på ett sätt som ska skapa både spänning och balans. Här kommer hästarna ibland in, då hon placerar dem som konturer mot ytan. Inför ett nytt arbete har hon ingen lång startsträcka, men däremot har hon lagt märke till att varje verk tar allt längre tid att få klart.   "Jag ställer allt högre krav och letar efter det rätta uttrycket. Därför är produktionen inte stor", säger Linda. På senare tid har hon knutit an till ungdomens tecknande av djur. Resultatet är stora kolteckningar med hästmotiv som hon även tryckt upp som dubbelvikta kort. Idén är att även använda andras hästar och hundar som modeller, en möjlig öppning till nya beställningar. En ny verklighet Linda har alltid varit konstnär. Hon födde barn och gifte sig tidigt och med uppbackning från sin man kunde hon ägna sig helhjärtat åt konsten. "Jag var en av de få lyckligt lottade konst närerna som inte behövde tänka på att det skulle gå runt. När min man hastigt gick bort i början på sommaren, vändes hela min tillvaro upp och ned. Förutom den enorma saknaden, blev det mycket praktiskt jobb att ta tag i. Jag lade ner all konstnärlig verksamhet under sommaren, men insåg att jag måste försörja mig. Kom igång och började måla i augusti igen, alternativet att gå ut och söka jobb är inte lätt i dessa tider. Jag tänker hålla fast vid mitt konstnärskap. Det är djuren och konsten som har hjälpt mig genom sorgen. Tack vare dem har jag överlevt". Uppåt framåt Under konstvandringen visar hon lite av varje. Det blir en del nyproducerat, bland annat temperamålningar, småkollage och teckningar. Linda som varit med i konstvandringen förut tycker att det är ett trevligt sätt att visa sin konst. Samtidigt ges bra tillfälle att kommunicera med betraktaren och få respons. Hon ser fram emot att under resten av våren arbeta med sitt teckningsprojekt, fortsätta med temperamåleriet och att söka nya utställningar. "Målet är att hela tiden söka nya uttryck i mitt konstnärskap. Jag behöver skapandet för att kunna existera – det är som med pälsen mellan fingrarna", säger hon och ler.   Foto: David Hede, text: Heléne Bankell, från 2010 års programblad.